Frihetstidens musikaliska miljö gav Bellman inspiration och spelrum

Melodilånen i de första visorna i Bacchi Orden (BO), Fredmans Epistlar (FE) & Fredmans Sånger (FS) visar att Bellman tidigt kände till många ledande tonsättare. Så småningom växte hans egen bekantskapskrets och han lärde personligen känna några av dem.

Johann Heinrich Romans (1694 -1758) pionjärinsats för Sveriges musikliv medförde en betydligt mera omfattande musikalisk aktivitet än förut. Denne ”Den Svenska Musikens Fader” startade år 1731 för första gången en reguljär konsertverksamhet i Stockholm.

Med kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa kom en tid med ökande intresse för opera. Än mer skulle detta följas upp under sonen Gustaf III. Turnerande operasällskap från inte minst Italien och Frankrike fann sina vägar till Stockholm. Så blev grunden lagd även för Carl-Michael Bellmans verksamhet. Våren 1755 anlände en italiensk operatrupp till Stockholm. Med den följde tonsättaren Francesco Uttini (1723-95). Denne var från Bologna och gjorde tidigt en lysande karriär hemmavid. Truppen framträdde med stor framgång på Drottningholm bl a med en opera av Uttini, som sedan valde att stanna i Sverige livet ut. Som beställningskomponist, sedermera (1767-87) Kungl Hovkapell- mästare, berikade han vårt musikliv med sin melodisköna italienska operastil.

Bellman använde en hymn av Uttini redan 1769, Bacchus vi dyrka, en växelsång. Det var ju under åren 1765 – 77 som Bellman hade sin största skaparperiod – BO I, FE, FS – men då var det mest en ensam mans verk. Bellmans första möte med Uttini är annars belagt till år 1779 i Par Bricole, som ju grundades det året.

När Gustaf år 1771 blev kung grundade han Kungl Musikaliska Akademien och satte genast igång med att skapa en nationell svensk opera. Förebild var ”operarefor-matorn” C W Gluck, tidens modernaste tonsättare.

Uttini kom att skriva den första operan med svensk text, Tetis och Pelé, 1773, men förmådde bara delvis anknyta till Gluck. Som hovkapellmästare ledde Uttini vanligen de Gluck-operor som uppfördes men Uttinis stil började anses gammalmodig. Efter flera försök att få den ansedde Gluck-eleven Salieri (!) till Stockholm såg sig Gustaf III om åt andra håll och fick kompensation i sin strävan när Johann Gottlieb Naumann (1741-1801) på rekommendationer i juli 1777 anlände från hemstaden Dresden, där nyligen vorden ”Kur-sachsisk Hovkapellmästare”.

Om än skolad i Italien närmade Naumann sig smidigt Glucks operaideal. Därtill var han praktiskt lagd och lärde sig snabbt svenska och ökade operakapellets speldisciplin. På Naumanns inrådan infördes för första gången fasta säsongvisa spelplaner vid Kungliga Operan. Under sin första Stockholmsperiod skrev han 1777-78 Amphion, en enaktare som blev mönsterbildande för gustaviansk opera. Musiken bjuder på både fin orkestersats, vackra arior och körer i tidsmodern stil.

I juni 1778 anlände – utan rekommendationer – den unge tysken Joseph Martin Kraus (1756 – 92) lockad till Stockholm av en svensk studiekamrat och av rykten om kungens operaplaner. Det var en oviss start men han kom sedan att kallas den svenske Mozart.

Bellman deltog aldrig själv i den kungliga operaproduktionen. I stället var det framför allt G J Adelberth och J H Kellgren som anlitades som librettister. Annars skrev ju Bellman sångspelet Det lyckliga skeppsbrottet (1766) och operautkastet Fiskarena (1773). Tyvärr finns till ingendera av verken någon musik bevarad. Det blev i stället hans specialitet att i sin viskonst referera till samtida opera. I inget fall finns dock hos Bellman någon musik lånad från Gluck, däremot regelbundna referenser till fransk opera. Från början lånade han mest ur makarna Favarts populära operor, liksom ur dem av den lika kände E R Duni (1709-75). Melodilån finns också från P A Monsigny (1729 – 1817) och André Grétry (1741-1813) m fl. Gemensamt för dem alla var en melodik där fransk sötma och elegans förenas med känslosamhet, vilket passade Bellmans visstil perfekt.

Den gustavianska operan blev så en ny källa för Bellman. Ett första exempel på detta är Bacchi Tempel nr 10, Damkör, Sjungom systrar Fröjas ära” med melodi ur Naumanns Amphion. Stockholms Konsertverksamhet fortsatte regelbundet efter Romans tid. Huvudlokal var Riddarhuset och Uttini jämte Kraus blev centrala namn.

Mot år 1780 började Haydns mu-sik bli alltmer känd i Sverige. Bellmans mest kända melodilån från Haydn är Bacchi Tempel nr 17, slutkör, Bort allt vad oro gör.
Vid samma tid blev Kraus alltmera uppmärksammad. Via sin vän Johan Henrik Kellgren fick han 1780 en opera beställd av Gustaf III. Kraus / Kellgrens enaktare Proserpin uppfördes 1781 på Ulriksdals slott med stor framgång. Här bjuder Kraus på djärvt individuella former av arior och körer. Samma år utnämndes Kraus till 2:e hovkapellmästare. Nu fick han det ärofulla uppdraget att komponera en stor opera till den nya operahusets invigning. Mitt under arbetet på 5-aktaren, Aeneas i Kartago, inträffade en skandal. 1:a primadonnan försvann svårt skuldsatt från Stockholm och då ingen ersättare fanns fick denna opera t v läggas ner.

Naumann återkom nu för en andra period i Stockholm och hans opera Cora och Alonzo fick i stället inviga det nya operahuset den 30 september 1782.

Som ”kompensation” fick Kraus i stället företaga en fyra år lång ”studieresa” på kontinenten. På kungens bekostnad besökte Kraus bl a Wien och Paris m fl musik-centra. Han fick värdefulla kontakter och av både Gluck och Haydn fick han lysande beröm. Under tiden skapade Nauman och Kellgren vår första ”national-opera”, treaktaren Gustaf Wasa, uruppförd år 1786. Bellman var på plats och FS 21, Så lunka vi, har sin melodi lånad därur. År 1785 inkallades Abbé Georg Vogler (1749-1814), tillika känd som spekulativ orgelvirtuos. Kungen beställde av honom en andra historisk svensk opera, Gustaph Adolph och Ebba Brahe, uruppförd 1788. Ur den lånade Bellman melodi till FE 53, Vid ett stop öl..

I slutet av 1786 var Kraus tillbaka i Stockholm och 1788 utnämndes han till 1:e hovkapellmästare efter Uttini. Nu kom den tid när han lärde känna såväl Bellman som den övriga gustavianska kultureliten. Av de svenskfödda tonsättare, som framträdde under det senare 1700-talet, blev tre av särskild betydelse för Carl Michael Bellman. Det var de två stockholmarna Johan Wikmanson (1753 – 1800) och Johan David Zander (1753-96) samt den sörmländske bondsonen Olof Åhlström (1756-1835).

Wikmanson var organist och skrev betydande stråkkvartetter m.m.. Zander blev tidigt violinist i hovkapellet och flitig tonsättare av teatermusik m.m. Åhlström hade tidigt också andra ambitioner och startade 1783 på prov ett tryckeri där han även utgav egen musik. Efter 5 provår fick Åhlström 1788 det första kungliga privilegiet som tryckare av musiknoter. 1789 började han utgivning av Musikaliskt tidsfördrif, som utkom några gånger per år och innehöll aktuella klavérverk och sånger samt arrangerade stycken ur samtida musikverk. När den driftige Åhlström och den djupe och geniale Kraus gick samman mot året 1790 för att hjälpa Carl Michael Bellman att ge ut Fredmans Epistlar väntade dem ett omfattande arbete.

Ännu var det inte avgjort hur många visor som skulle ingå i samlingen. Inte heller var det klart hur övrigt material skulle ordnas. Men allra först måste musiken nedtecknas och arrangeras för en standardutgåva. Det blev 82 Fredmans Epistlar som utkom i september 1790. I Fredmans sånger fick 65 visor ingå, vilka utkom i augusti 1791. Melodierna arrangerades av praktiska skäl i enkel pianosats. Undantag finns, framför allt parodivisan FS 33 Andante, Magistraten uti Tälje. Här finns ett ovanligt långt för- och mellanspel med eleganta turer som står fritt fantiserande gentemot vismelodin. Personligen tror jag att det är Kraus som här fått eget spelrum! Mycket tack vare Bellman fick visan en särskild popularitet i Stockholm under 1700-talets slut.

Åren 1790 – 93 blev en riktig ”indiansommar” för Bellman. Nu bekräftades också hans förmåga att inspirera andra konstnärer. Den gustavianska kultureliten fick därtill gemensamma träffpunkter.

Stadsarkitekten Erik Palmstedt höll regelbunder ”öppet hus” i sitt vackra hem i Gamla Stan. Bilder av Pehr Hilleström och bröderna Martin m fl visar tydligt att Bellman var en absolut huvudperson i dessa sammankomster. Den klavér-spelande Palmstedt, dennes skönsjungande fru Gustafva m fl inspirerade konstellationen Bellman-Kraus till en ny musikalisk genre. Det var en s k ”familjekantat” som bestod av korta små sångscener med olika agerande. Mest kända är Fiskarstugan i tre delar av Bell-man-Kraus och Häckningen i fyra satser av Bellman-Wikmanson. Vid samma tid, vintern 1792, skrev Kraus och Wikmanson var sin egen visbok till bl a Bellman-dikter. Till riksdagen i Gävle, där kung Gustaf också fyllde 46 år, förfärdigade Bellman och Kraus även en liten födelsedagskantat.

Nu hade Ödets pendel börjat svänga över ”tjusar-kungens” dagar. Konspirationen och skottet mot Gustaf III i mars 1792 förändrade mycket även för denna älskvärda kulturkrets.

Erik Förare