Petrus Tillaeus General Charta öfwer Stockholm med Malmarne Åhr 1733
av Olof Holm ©
Huvudpersonen i Fredmans Epistlar är Stockholm – Ulla, Movitz, Mollberg, Fredman själv och andra får ursäkta.
Stockholm var på 1600-talet huvudstad i den svenska stormakten. Rikets centrala förvaltning, som kraftigt byggts ut förlades hit. Efter kontinentalt mönster uppförde adeln palats i staden för att bevaka sina intressen vid riksdag och riksråd och delta i hovliv och administration. Befolkningen växte och staden byggdes ut på malmarna. I flera etapper, främst under överståthållaren Claes Fleming på 1640-talet, lades stora rektangulära kvarter ut med breda gator mellan, t.o.m. långt utanför den egentliga stadsbebyggelsen. Staden skulle ges en representativ karaktär; den skulle vara det offentliga rum, i vilket riksstyrelsen och det ledande ståndet agerade.
Under 1700-talet drabbades Stockholm hårt. Det svenska stormaktsväldet föll sönder och svåra tider med svält och nödår inträffade. Pesten hemsökte staden 1710-12. Förödande bränder härjade; 1723 brann Katarina församling, 1751 Klara och 1759 Maria. I de fattiga tider som följde gick återuppbyggnaden långsamt.
På 1700-talet hade Stockholm c:a 70 000 invånare. Staden hade ändrat karaktär. Det nya slottet och andra byggnader i klassicistisk stil hade uppförts och flera andra skulle följa. Staden mellan broarna var en stenstad. Stenhusbebyggelse var enligt byggnadsordningen av 1763 påbjuden överallt på malmarna, utom där grundförhållandena gjorde sådan bebyggelse omöjlig. Påbudet nonchalerades dock ofta, vilket framgick av den rika förekomsten av träkåkar på Södermalms trygga bergsrygg.
Stadskaraktären ville endast infinna sig i de närmast Stadsholmen liggande delarna. Söder hade de flesta kvarteren. På Norr var man redan vid Klara Norra Kyrkogata på landet. Kungsholmen var en lantlig idyll och på Ladugårdslandet syntes blott kojor och beteshagar. Närmast stadsbebyggelsen låg tobaksodlingar och bortom dem tog malmgårdarna vid. I ytterområdena låg sjöar av orenlighet varifrån smitta spred sig. Tuberkulos och epidemier var vanliga och kyrkogårdarna led av platsbrist.
Staden var uselt renhållen men man klagade även på ”otidigt putsande”, när husägarna lät sina pigor skrubba trappen och gatstumpen framför huset inför söndaghelgen; lorten rördes upp var lördag kväll så att passerande blev nedsmutsande. På kvällarna var det mörkt i staden, kolmörkt. Husägare i stadskvarteren var ålagda att vintertid hålla lyktor brinnande på vart 30:e steg mellan mörkrets inbrott och midnatt, utom vid månsken. Dessa ”vargögons” sken nådde inte långt, men möjligen att orientera sig efter.
Inomhus arbetade man i det bleka skenet från den öppna spisen, kakelugnen eller det hemstöpta talgljuset. Uppvärmningen och matlagningen krävde mängder av ved. Stadskvarteren hade vedbod, stall, magasin och andra uthus; med sina höns, hästar, kor och svin erinrade innegårdarna om en bondgård. Mortaliteten var hög. Barnadödligheten var, näst Paris, den högsta i Europa. Innevånarantalet balanserades dock av inflyttningen från landet och av invandringen. Om vintern stannade man inomhus och bodde trångt för att slippa elda i alla rummen. Man vädrade inte, tvättade sig så lite och sällan som möjligt. I kakelugnen brann välluktande ämnen för att dölja stanken. Grundlig städning, skrubbande av skurgolven, vädring och tvättning av byk och folk hörde till sommarhalvåret. I hemmen ersattes barockens väggfasta bänkar, kistor och tunga skåp med lösa möbler såsom stolar och byråer. Hade man råd fanns det siden på stoldynorna.
Pehr Hilleström En piga höser såppa utur en kiettel – i en skål, 1700-talets mitt
Veckomenyn för tjänstefolk kunde se ut så här: söndag kålsoppa med fläsk, måndag uppvärmd soppa, tisdag soppa och salt kött, onsdag uppvärmd soppa, sill och potatis, torsdag ärtsoppa och lungkorv, lördag ölost, potatis och sill. Maten var ordentligt saltad. Carl Michael Bellman skriver om sin egen kosthållning ”äter efter aptit litedt och godt, Söndag hwitkål – Torsdag ärter, Lördag strömming.” 1724 års skolordning lade på föräldrarna att lära sina barn att läsa uppbyggliga texter, klockaren hjälpte till med katekesen, prästerna kontrollerade allt och tillslut ålades församlingarna att anställa lärare. Men bättre familjer och den framväxande medelklassen skaffade sig privatlärare åt sina barn.
Stockholms var huvudstad och hade arbetstillfällen blev därefter: Slottet var en stor arbetsplats liksom de statliga verken. Adeln och rika köpmän hade stora hushåll och de liksom statens ämbets- och tjänstemän hade tjänstefolk och alla konsumerade vad omvärlden producerade. Därigenom gav de sysselsättning till många butiksbodar, importföretag och fabriker liksom för hantverkare med sina gesäller, tvätterskor, barberare, kuskar och roddarmadamer. Gustav III:s storartade kulturpolitik befolkade staden med skådespelare, operasångare, målare, skulptörer, dansmästare, teaterarbetare etc. En ny typ av arbete erbjöds på de fabriker som anlades på malmarna. Den livliga hamnen erbjöd rika arbetstillfällen liksom de kungliga varven som försåg kungliga flottan med fartyg. Flottan var ett tydligt inslag i stadsbilden. Stockholm var en garnisonsstad och man såg uniformsklädda soldater och matroser överallt. Arbetstider fanns inte; sådant hör till den senare industrialismens tid. Bodbiträden arbetade så länge det fanns kunder, tjänstefolk hade inte någon egentlig fritid, ämbetsmän kom och gick på sina kontor som det passade. Men när man kunde göra sig loss erbjöd huvudstaden många nöjen: baler i offentliga festlokaler såsom Börssalen och Vauxhallen i Kungsträdgården, krogar, kägelspel, konserter, teaterförställningar och utflykter till ytterstadens grönområden.
Till följd av bränderna och de återkommande lågkonjunkturerna knäcktes privatekonomien för många stadsbor. Dryckenskap och osedlighet bredde ut sig och i stadsbilden fanns de allmänt kända, utslagna figurer, som kom att besjungas av Carl Michael Bellman. Stockholm hade drygt 700 krogar, vilket gör en per hundrade stockholmare. Utskänkningsställena var mestadels små och kunde t.ex. drivas som biinkomst eller av någon av en änka, som i ett lämpligt rum serverade en sup och smörgås med sylta. I kaffehusen diskuterade man tidens händelser och stadens skvaller och läste de tidningar som utkom efter tillkomsten av tryckfrihetsförordningen 1766. I Bollhuset spelades fransk teater från 1737, men 1773 inrättade Gustav III Kungliga Teatern där både talpjäser och opera framfördes på svenska. Även Carl Michael Bellman skrev ett dussin pjäser, mest avsedda för att spelas inom vänkretsen, men någon även för kungen och hovet. Och Bellman själv spelade sin glanstroll som marktschrejer i Hallmans pjäs Tillfälle gör tjuven, en till stor del improviserad rolltolkning.
Runt staden fanns grönområden, dit stockholmaren kunde göra utflykter. Vid Haga, som ännu på 1760-talet var en skogstrakt, anlades under 1780-talet en park i engelsk stil, där Gustav III planerade sitt Versailles. Djurgården bestod ännu mest av skog, men där fanns även en liten förstad, som beboddes av en bråkig och sedeslös befolkning. Här låg de från Carl Michael Bellmans diktning kända Gröna Lund och Dunderhyttan (nuvarande Hasselbacken), två i raden av många lönnkrogar. Officiellt fanns det inga krogar alls; det gällde t.o.m. förbud mot införsel av brännvin till Djurgården.
Stockholm var landets ledande handelsstad. Alltfler gjorde sig en förmögenhet på varuproduktion och handel. Som stapelstad för Norrland och Finland och med utrikeshandel med spanjefarare i hamnen erbjöd den ett rikt verksamhetsfält för en dynamisk köpmannaklass. Dess översta skikt återfanns i Skeppsbrons pampiga husrad med lokaler för verksamheten och representativa våningar för ägarfamiljen, Den s.k. ”skeppsbroadeln” var t.o.m. rikare än de flesta adelsmän. Kanske deras spanjefarare gick till Cadiz, där Carl Michael Bellmans farbror Jakob Martin Bellman var konsul? Vid Slussen stod järnvågen där Bergslagens järn vägdes innan det gick på export; där fanns världens största upplag av järnprodukter. På gatorna och i hamnen hördes många språk: Stockholm har från början alltid haft c:a 5 % finsktalande innevånare, ofta fler. På Carl Michael Bellmans tid var Stockholm huvudstad även för innevånarna i Pommern, som tillhörde svenske kungens länder, och pomrare sökte sig hit för att göra karriär och bosätta sig här. Holländska, ryska, danska etc. kom med andra människor som handlade eller bosatte sig i staden. Vid hovet och i högreståndsmiljö taldes gärna franska. Vid riksdagsmötena fylldes staden av representanter för de fyra stånden: huvudmannen för varje adelsätt, alla biskoparna och höga präster, borgare från alla städer och bönder från alla landskap uppvisande sina lokala dräktseder. Men ståndsutjämningen mot slutet av århundradet hotade den gamla indelningen. Bönderna blev rikare, de traditionella borgarna, hantverkare och köpmän, blev ekonomiskt omsprungna av fabrikörer och kapitalister och adeln förlorade många av sina privilegier, samtidigt som det uppstod en ny ”medelklass”, som utgjordes av allt från de stenrika direktörerna i Ostindiska kompaniet, bryggarkungar och bruksägare och publicister till de yngre, lägre ämbetsmännen i verken, till vilka Bellman räknades. Han och hans gelikar slet i åratal som oavlönade extraordinarie tjänstemän i väntan på befordring till ordinarie tjänst och en minimal lön. I väntan på befordran, som kunde utebli, drog de sig fram i lånekaruseller för att klara sitt uppehälle. Carl Michael Bellman arbetade som statstjänsteman från 1758 (vid Riksbanken, Manufakturkontoret, Tulldirektionen och slutligen vid Nummerlotteriet), men någon lön fick han inte förrän han blev ordinarie kopist 1768.
Johan Sevenbom, Utsikt från Brunnsbacken över Saltsjön, Stockholm, 1770-talet
Slottet var stadens förnämsta byggnad. I centrum för det lysande hovlivet stod den enväldige kungen, Gustav III. Efter statsvälvningen 1772 knöts i många av stadens kretsar stora förhoppningar till hans politiska person och en utbredd optimism präglade första delen av hans regeringstid. Den bestående insatsen för staden och riket gjorde han genom en storslaget upplagd och planmässigt utförd kulturpolitik. Instiftandet av Svenska och Musikaliska akademierna, de kungliga teatrarna etc. är liksom stadsplanearbetet uttryck härför. En ny generation författare, musiker, aktörer, operasångare, tonsättare, arkitekter, bildhuggare målare och andra konstnärer skapade under några decennier den gustavianska klassicismen. Från den synpunkten var Stockholm en lysande stad.
LÄS VIDARE
- Afzelius, Nils, ”Stockholmsskildraren Bellman”, ur Sankt Eriks årsbok 1951, Stockholm 1951
- Afzelius, Nils, Staden och tiden. Studier i Bellmans dikt, Stockholm 1969
- Bellman var där. En vägvisare till Bellmansmiljöer i och kring Stockholm, sammanställd av Marie Louise Andersén, Bo G Hall, Olof Holm och Torkel Stålmarck och med fotografier av Julie Rito, Värnamo 1997
- Britten Austen, Carl Michael Bellman. Hans liv, hans miljö, hans verk, Malmö 1970
- Lundin, Claes och Strindberg, August, Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta skällor framletade, samlade och utgifna af CL och AS, Stockholm 1882
- Schück, Henrik, ”Stockholm på Bellmans tid”, ur Bellmansstudier [Första samlingen], Stockholm 1924
- Selling, Gösta, Johansson, Gotthard och Axel-Nilsson, Göran, Si Ulla dansar. En bilderbok om Bellmans Stockholm, Stockholm 1945
- Svanberg, Victor, ”Stockholms förfall och Bellman”, ur Kring Bellman, red Lars-Göran Eriksson, Stockholm 1961
- Söderberg, Elov, Stolta stad. Glimtar från Bellmans Stockholm idag, Stockholm 1988
- Yppighet och armod. Sankt Eriks årsbok 1994, Stockholm 1994
- Afzelius, Nils, ”Stockholmsskildraren Bellman”, ur Sankt Eriks årsbok 1951, Stockholm 1951- Afzelius, Nils, Staden och tiden. Studier i Bellmans dikt, Stockholm 1969
- Bellman var där. En vägvisare till Bellmansmiljöer i och kring Stockholm, sammanställd av Marie Louise Andersén, Bo G Hall, Olof Holm och Torkel Stålmarck och med fotografier av Julie Rito, Värnamo 1997
- Britten Austin, Carl Michael Bellman. Hans liv, hans miljö, hans verk, Malmö 1970
- Lundin, Claes och Strindberg, August, Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta skällor framletade, samlade och utgifna af CL och AS, Stockholm 1882
- Schück, Henrik, ”Stockholm på Bellmans tid”, ur Bellmansstudier [Första samlingen], Stockholm 1924
- Selling, Gösta, Johansson, Gotthard och Axel-Nilsson, Göran, Si Ulla dansar. En bilderbok om Bellmans Stockholm, Stockholm 1945
- Svanberg, Victor, ”Stockholms förfall och Bellman”, ur Kring Bellman, red Lars-Göran Eriksson, Stockholm 1961
- Söderberg, Elov, Stolta stad. Glimtar från Bellmans Stockholm idag, Stockholm 1988
- Yppighet och armod. Sankt Eriks årsbok 1994, Stockholm 1994