Joomla Templates Free by College Varsity Jackets

Bellman på Plattan

Submit to FacebookSubmit to Google PlusSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

 

Foto: Petra Hellberg

Bellman! Klara Soppteater, Kulturhuset i Stockholm.

Utropstecknet är i högsta grad motiverat för denna gripande förställning med underrubriken ”Bellmans texter med dagens sound. En rå Bellman till tröst”.

Regissören Hugo Hansén, som länge levt med tanken att göra en föreställning på Bellmans text och musik, har iscensatt ett rekviem. Döden är gravitationscentrum.

Bellman blev Hugos ”samtalspartner” och tröst sedan han i tjugoårsåldern mist sina föräldrar. I Bellmans texter fann han vägar till att hantera sorgen, bejaka stunden och finna livsglädjen – i förgänglighetens och dödens skugga. Han ser Bellmans dikt som en dikt om människans villkor, en existentiell dikt, att jämföra med Shakespeares verk. En polykrom livsgobeläng med inslag av guld – på en svart botten.

Förställningens tema är Döden. Stadsteaterns närhet till Klara Kyrkogård, Bellmans (förmodade) gravplats, skänker en känsla av ömsesidig kontakt.

Dess spelplats är inte 1700-talets gränder med sina havererade ”passagerare”, utan snarare dagens utslagna missbrukare och prostituerade på den näraliggande Plattan utanför Stadsteaterns väggar. Bellman skrev om det han såg omkring sig. I dag hade han sett detta. Med sin medmänsklighet och med sitt poetiska känslodjup är han lika giltig för våra dagars nedgångna existenser. Deras sökande efter lindring från ångest och kval. Deras begär efter rusets glömska och erotikens närhet. Kanske finner de där ett löfte om liv.

Det är denna förståelse av Bellmans värld som Hugo Hansén iscensatt.

Scenografen Sven Haraldsson har skapat en mörk, renskalad scen. I ett hörn sitter en böjd, åldrad och sliten Bellman (Åke Lundqvist, som tagen ur en Sergelteckning), djupt försjunken i sitt diktade universum. Mitt på golvet en svart rektangulär platta. Är den en säng, ett bord en grav…? Hos Bellman möts allt. Så också här.

Där, utsträckt, ligger en ”nymf” i en krinolin av voluminös genomskinlig plast, som en sky av ljus kring en kropp i svart korsett och nätstrumpor av sönderskuret läder. Svarta, smetiga ögon, som av gammal gråt. Det är denna överlevnadsflicka (Sofia Ledarp) som för ordet, som är denna dödsmässas röst.

Öppningsrepliken drar undan konventionens matta. Den är ”Ack du min Moder, säg vem dig sände…”! Sällan har texten upplevts så autentisk, så stark. Lika självklar blir hon som den glimmande nymf som är huvudperson i Epistel 72. Som agerar och förför. Dikten har befriats från tid och genus. Den är sig själv.

Detta är teater, det handlar om att ge ordet gestalt, att förmedla dess innersta mening, att som skådespelare förstå och äga texten. Det gör Sofia Ledarp. Det gör alla på scenen. (1700-talets språk kan bjuda hårt motstånd.) Och sjunga kan de. Alexander Kronbrinks musik är förvisso Bellmans, men i en glidande tolkning, i elektronisk modern, rå och tung form. Den är kongenial och drabbande. Bellmans musik är inte blyskodd i 1700-talet. Den följer tolkningen av texten. Ord och ton är, och förblir, ”systerligt förente”.

Döden rör sig kring de levande, i sin svarta kåpa, under vilken döljs en vek macho-man, som är motpart och medvandrare. Döden som allas vår följeslagare (Jesper Söderblom, vars mjuka röst dock ibland dränks av musiken).

Plötsligt inser jag att jag inte tänker på Cajsa Lisa, Fredman eller Movitz. Det handlar om alla och en var. Just denna renodling av ett tema, Döden, utan burleskeriets eller dansens distraktioner, blir ett brännglas: koncentration och hetta. När Bellmansgestalten stilla sjunger, ja mässar, ”I januari månad” är det ett liv komprimerat till ett år. En livsrevy.

Från ”Gubben är gammal” genom ”Drick ur ditt glas” till ”Märk hur vår skugga” lutar livsminuten obönhörligen till sin förvandling. ”Märk hur vår skugga”, görs av Sofia Ledarp med en desperation och sorg som ”hjärtat klämmer”.

”Lilla Carl sov sött i frid ” sjungen av ensemblen mot en fond av en brinnande ond värld, blir detta rekviems Agnus Dei.

Ljuset går ut. Vi är förstummade.

 

Anita Ankarcrona