Joomla Templates Free by College Varsity Jackets

Bellman i västerled

Submit to FacebookSubmit to Google PlusSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

av Henrik Mickos, tillfällig Bellmansutpost på Orkney

[Publicerad i Hwad Behagas? n.o. 2, 2013]

”Charles Michael Bellman”! Ja, så hade han kunnat heta om han varit född och uppvuxen på Orkneyöarna . . . Det var starten på mitt uppträdande!

I ett mera ovanligt trubaduruppdrag – resultatet av en inbjudan till att uppträda på en skandinavisk kulturafton – flög jag i maj till Kirkwall, Orkney-öarna precis norr om det skotska fastlandet.


Orkney har gamla vikingaanor. Det styrdes av norrmän under 800–1400-talet men har varit befolkat längre tillbaka än så: här finns neolitiska bosättningar från flera tusen år f.Kr. I dag är Orkney en uppodlad betesmarksögrupp med en massa vild natur i kanterna. Ett i mycket trädlöst landskap med vidsträckta kullar ger ljuset gott om plats, och speciellt Atlantstränderna, med Newfoundland som nästa landområde, erbjuder en hisnande naturupplevelse.

Själva Bellmankonserten tog plats i Kings Hall, en vacker kyrksal i tidig 1900-talsstil.
Här samlades kulturtörstande själar för att utöva och insupa skandinavisk gemenskap.
I programmet ingick en sopransångerska som mycket själfullt framförde Griegvisor, en kyrkokör, en pianist, en barockflöjtensemble samt två storytellers och därtill Bellmantemat. Själv skulle jag stå för en halvtimme med Bellmansång och berättande, allt på engelska. Det visade sig att arrangören dessutom hyrt en skådespelerska att läsa Bellmanpoesi i översättning, och vi slog ihop våra påsar i en gemensam "Orcadian-Swedish"-show kring Carl Michael Bellman liv.

Den övriga musiken som spelades var norsk, finsk, svensk och dansk. Det var respektfullt rörande att se vilken kärlek och själsfrändskap artisterna visade inför den nordiska kulturen, och visst fanns det gemenskap i de oftast finstämda mollrika visor de valt.
Här kan man också verkligen prata om positiv mångkultur.

Slående var det härliga historieberättandet kring vikingar och det gamla Orkney. Mången var den jarl som föll offer för manipulativa ränker och ond bråd död! Denna variant av "storytelling" är något vi tyvärr inte har så mycket kvar av hos oss numera. I vår faktainriktade Googlesökningstid tappar vi kanske ibland en del av den mustiga berättarkonsten och glädjen av att lyssna på en bra berättad historia. Sedan kan det förstås vara som den gode historieberättaren nytert konstaterade på slutet: ”Många är de goda historierna men så väldigt mycket historiska belägg för dem har vi inte!”

Att recensera sig själv är ogörligt, men ur estradörens synvinkel kunde jag konstatera att Bellmans mera pastorala visor som ”Ulla min Ulla”, ”Fjäril vingad” och ”Vila vid denna källa” slog an en speciell själssträng hos publiken. Den trovärdiga alkoholistbeskrivningen i ”Ah, tell my mother” (”Ack du min moder”) verkade också innehållsmässigt bekant för folket i denna öl-och whiskyimpregnerade del av världen, och när jag dessutom dristade mig till en hypotes om vad Bellman kunde skrivit med den underbara Orkneynaturen som bas var lyckan gjord hos de uppenbart hemortskära ortsborna!

För mig var uppdraget en mycket berikande upplevelse. Att specifikt sjunga Bellman med Paul Britten Austins översättningar är en utmaning. En sak är att njuta av de fantastiska översättningarna, en annan att få den lite äldre engelska vokabulären att fastna i hjärnbarksvindlingarna. När man sedan dessutom ska göra allt till begripligt framförande och underhållande teater krävs det mycket hårt arbete! En härlig afton var det dock!