Joomla Templates Free by College Varsity Jackets

Det var en jesuit, en italienare och en Bellman...

Submit to FacebookSubmit to Google PlusSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn


av Jennie Nell
[Publicerad i Hwad Behagas? n.o. 2, 2013]

Den 18 juli i år utspelades något ovanligt i närheten av turistorten Castiglione della Pescaia i provinsen Grosseto i Toscana: Bellman var där!

Under sin livstid kom han aldrig till Italien. Det ryktas att Gustaf III ville ha honom med på sin italienska resa 1783, men av någon anledning grusades planerna, och Calle satte aldrig sin fot på italiensk mark. Men nu, 230 år senare, har han satt tydliga spår i det land vars språk och musik han ändå kom i betydande kontakt med.

Den italienske forskaren och översättaren Dr Massimo Panza (som omnämnts tidigare i dessa blad i samband med hans översättning av Fredmans epistlar och Fredmans sånger samt hans generösa översättningsarbete för Bellmanssällskapets hemsida) hade tillsammans med tre musiker arrangerat en minikonsert med Bellman – på italienska.



Det hela utspelade sig i 1700-talsbyggnaden Casa Rossa Ximenes, byggt i naturreservatet Diaccia Botrona, en unik våtmark känd för sitt myllrande djurliv. Röda Huset ritades och uppfördes av jesuiten Leonardo Ximenes mellan åren 1765 och1768, som ett led i ett systematiskt projekt att ”torka upp” träsken i Maremma, då man trodde att stanken från träsken var den primära orsaken till malaria som då härjade i området. I dag är huset ett museum.


Casa Rossa Ximenes. Foto: Matteo Vinattieri, Wikimedia Commons, hämtad 2013-10-19
http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Casa_Rossa_Ximenes_Castiglione_della_Pescaia2.jpg

Klockan halv tio när solen gått ned, vinden stillnat, och vattnet svartnat, öppnades evenemanget med en introduktion av journalisten Giancarlo Capecchi (långtida RAI-korrespondent för Grosseto och Maremmaområdet), som hade tagit med sig en kameraman som filmade hela konserten. Därpå vidtog en presentation av översättningsprojektet av Massimo Panza innan de tre musikerna Lapo Marliani (arrangangemang, sång, gitarr), Alessio Colosi (sång, rytminstrument) och Francesco Ceri (sång, tvärflöjt, mandolin) tog över scenen. De framförde egna tolkningar av epistlarna 81, 41, 44 och 72 i såväl livfulla som stämningsfulla arrangemang. Till exempel sjöngs epistel 72, ”Glimmande nymf” som trio, och 81:an ”Märk hur vår skugga”, hade fått ett mandolinackompanjemang.

Jag hade turen att få en plats längst fram, där jag bänkat mig bredvid några marschaller. Publiken, som förvisso inte var jättestor – arrangemanget tog plats på en utomhusterrass i Casa Rossa – var förväntansfull: Bellman, vad är det för en? Till och med de Maremmanska myggorna flockades i stora skaror för att bevista evenemanget. Stämningen var intim och informell, med en lätt air av högtidlighet kring sig. Musiken satte igång, och magin var ett faktum.

De italienska Bellmantolkningarna ägde en friskhet som bara någon obunden av den långa, ibland kanske tyngande och hämmande, svenska tolkningstraditionen kan erbjuda. Samtidigt var de trogna originalet på ett otvunget sätt. Arrangören Lapo Marliani hade utgått från Åhlströms originalnoter, och sedan genom att känna sig fram i texterna skapat på samma gång nya och pietetsfulla musikaliska arrangemang.



Bellmanssång i den toskanska natten. Foto: Paolo Fastelli

Som avslutning spelades några olika tolkningar av de svenska originaltexterna.
Konserten kommer snart att kunna ses i Bellmanssällskapets nya YouTube-kanal. Lanseringen aviseras på hemsidan inom en snar framtid.


Tre musiker om mötet med Bellman

Ingen av musikerna hade hört talas om Bellman före Dr Panzas översättningsprojekt. Den svenska kulturen är föga känd i Italien, förutom de uppenbara klichéerna, menar de.

Lapo Marliani och Francesco Ceri är medlemmar i gruppen I Matti Delle Giuncaie (http://www.imattidellegiuncaie.it/) som spelar egenkomponerad folkrock och har turnerat runt om i Europa och Canada och även samarbetat med andra kända band som Florentinska Bandabardò. Sångaren Alessio Colosi är egentligen rock- och popsångare och har samarbetat med storheter som Aretha Franklin och Whitney Houston, samtidigt som han värnar om den italienska vistraditionen i Fabrizio De Andrés kölvatten. Colosi tog sig an Bellmantexterna med finkänslighet och stort inkännande.

På frågan om hur bilden av Bellman ändrats för dem under arbetet med epistlarna svarar sångaren Colosi:

”Mitt första intryck av Bellman var ‘begravning’, för jag valde instinkivt att börja med en epistel som är både vacker och mörk: ”Mira mio Movitz” (ep.81). Sedan upptäckte jag andra epistlar, den soliga sidan, och jag insåg Bellmans storhet. Han kan tala om livet och döden, om mörker och ljus, utan att fördenskull vara motsägelsefull, vilket är ett speciellt sätt att uppfatta verkligheten: han bejakar paradoxen. Bellman var en vis man. Som alla andra människor visste han att vara betydande och värdelös samtidigt. När jag sjunger hans verser känner jag detta ständigt.”

Arrangören Lapo Marliani berättar att hans intryck av och förståelse för Bellman skiftat kraftigt under det pågående arbetet med att arrangera samtliga epistlar och sånger till den italienska texten. ”Först hade jag intrycket av trevlig chanson, innan jag satte mig in i texterna. Sedan upptäckte jag författaren Bellman, men också en exceptionell musiker, en artist som är mångfacetterad och rik i innehåll. Jag börjar mer och mer förstå Bellmans konstnärskap som helhet, och min respekt bara växer. Jag har alltid uppskattat variationen i musik, och hos Bellman kan man hitta alla sorters mänskliga känslor, från det högsta till det lägsta, men det är alltid existentiellt. Att kunna vara så ljus och så mörk samtidigt är inte en konst alla behärskar.”

På frågan om vilka utmaningar han mött i sitt arbete med Bellman svarar han: ”Det som är roligast är att försöka sätta mig in i Stockholm under Bellmans tid, att försöka dyka ned i den sång jag arbetar med, som om Carl Michael Bellman skulle ha givit mig en stafettpinne, från musiker till musiker, mellan århundradena. Det är min grundiställning i arbetet med epistlarna och sångerna. Jag är musiker och tar mig därför an musik ur ett i första hand musikaliskt perspektiv, men med Bellman måste jag också uppmärksamma texten. Musik och poesi är förenat, så jag måste förstå ämnet som behandlas för att kunna tolka det. Vissa sånger har mer intim karaktär, andra ger känslan av ”Grand Concert”, somliga är komiska, andra är djupa och seriösa. Jag kommer naturligtvis att göra tydligt italienska tolkningar, och att göra både Bellman och mitt Medelhavsarv rättvisa är helt klart den mest intressanta utmaningen!”

Francesco Ceri har tagit stort intryck av hela arbetet:

”Jag är glad att jag mötte dessa texter för första gången som vuxen, med en bredare erfarenhet och kunskapsbas. Annars hade det varit svårt att fånga alla nyanser... Mitt första intryck var att sångerna var lustiga historier. Sedan började jag förstå den komplexa ironin.

Min största utmaning är att vara trogen originalet samtidigt som jag lägger till mina egna erfarenheter utan att ändra känslan eller strukturen för mycket – en italiensk mandolinspelare som tar sig an en svensk 1700-talsartist är bara det en utmaning i sig!”

Alla tre är överens: Bellman är en unik storhet i den europeiska litteraturen och alla är glada över möjligheten att få arbeta med projektet.